Om Helena

Kontakt:  helisanna@live.se

Lite längre presentation av mig (om du orkar)

Hittills har min väg varit mödosam, ett famlande. En betraktare skulle emellertid kanske istället säga att jag har haft en skyddad uppväxt. Det är också sant. Min tillhörighet fanns i en stor släkt som kretsade kring mormor Julia och ett stort vitt hus i ett litet brukssamhälle i Småland. Morfar var död sedan länge vid tiden för min barndom. Det var han som startade bruket. I det stora huset fostrades elva barn. Min mamma var näst yngst. De första åren bodde vi på tredje våningen, under takkuporna i det vita huset. Jag har några minnen därifrån. Men mitt tydligaste minne är från flytten därifrån. Vi hade byggt nytt i mormors park, lite bortanför det andra huset. Jag var fyra år och bar mina egna leksaker vägen ner till det nya huset. Det var märkvärdigt. Min mamma var alltså disponentens dotter. Min pappa kom från betydligt enklare förhållanden. Senare blev han arbetare på bruket. Det var han när jag var liten. Fast då var min morfar död sedan länge och bruket var sålt. Mina föräldrar hade träffats i frikyrkosammanhang. Missionshuset är en viktig pusselbit i bilden av min barndom. Den gemenskap som fanns där hade mina föräldrar mycket gott av. Själv har jag blandade minnen. Jag var väldigt blyg och osäker som barn.
 

För att göra min personlighet gripbar tar jag med en liten beskrivning av ett visst psykologiskt fenomen. Jag är en HSP. Utskrivet betyder det Highly Sensitive Person. På svenska vet jag inget riktigt bra uttryck – kanske extra känslig eller högsensitiv person. Det rör sig om en livets gåva – eller förbannelse – som skänkts åt ca 20 % av oss mänskliga varelser. Detsamma lär förresten vara fallet med djuren. Uttrycket är myntat av auktoriteten på området, den amerikanska psykoterapeuten och forskaren Elaine Aron. Hon har ägnat hela sin forskargärning åt fenomenet. Hos personer med denna personlighetstyp eller detta temperament är det centrala nervsystem särskilt känsligt för stimuli. Sådana personer blir lätt överväldigade av alltför många intryck och de har därför svårt att hålla omgivningens larmande och emotioner ifrån sig. Det kan röra sig om stimuli som ljud, ljus, lukt, mat eller födoämnen, kaos, smärta eller för den delen skönhetsupplevelser av olika slag och inte minst andra människors känslor och handlingar. I mitt fall har det av och till resulterat i känslor av hopplöshet och nedstämdhet, och yttrat sig som tillbakadragenhet och passivitet. Jag har ibland också haft svårt att skilja mina egna känslor och stämningar från omgivningens. Många gånger har jag saknat förmåga att redogöra för mina egna tankar eller uttrycka egna åsikter. Och jag har som sagt varit hopplöst blyg och osäker. Detta har präglat mig och min uppväxt, långt upp i vuxen ålder. Det har varit jobbigt och svårt. Men numera har jag lärt mig att hantera min belägenhet ganska bra. Det finns också positiva sidor med att vara en HSP. Elaine Aron framhåller yttringar som kreativitet, medkänsla, engagemang och ibland genialitet (det sista gäller inte mig).

 En sak till: jag har också fått en annan gåva av livet. Det är mitt optimistiska sinnelag. Denna gåva är jag mycket glad över, den stora hjälparen har jag ibland kallat den för. Och jag söker alltid det goda hos mina medmänniskor, först och främst.
 
Missionshuset ja, där skulle vi barn uppträda, sjunga i kör och spela instrument. Det var väl inte riktigt min grej, jag svimmade aldrig på riktigt, men det var ibland nära. I missionshusets lokaler bedrevs också scoutverksamhet. Ibland skulle vi leka i lag, tävla. Detta var mest vånda för min del. Scouterna innebar också läger på sommaren. Mina positiva scoutminnen kommer därifrån – sången runt lägerelden, ett kallt morgondopp i sjön, pinnbröd.
 
Skolåren – låg- och mellanstadiet – gick trots allt ganska bra. Min bästa kompis Eva var populär och jag åkte snålskjuts. Men det finns också en del svårare minnen. Jag tänker inte ta plats med dem här. Ungdomstiden klarade jag med hjälp av min kompis Ingela. Hon var påhittig och hade framåtanda.
 
Pappas rygg höll inte för arbetet på bruket. Det var för tungt. Vi blev tvungna att flytta ifrån tryggheten i det lilla samhället. Jag var 13 år då. Omställningen blev stor. Mamma fann sig nog inte riktigt tillrätta igen förrän efter ytterligare en flytt. Men då hade jag redan lyft mina bopålar och lämnat hemmet. För pappa innebar flytten ett nytt och bättre liv. Han fann sin livsuppgift. Som ung hade han velat bli präst. Nu blev det arbete bland alkoholister och narkomaner istället. Han lade ner sin själ i det arbetet. Många hade gott av det.
 
Själv har jag haft svårt att finna min väg. Jag har alltid velat mera, gå vidare. Jag har varit en riktig hoppjerka i arbetslivet. Mest har jag arbetat på kontor, med administration, framförallt inom olika statliga myndigheter. Det har givit många värdefulla inblickar inom olika områden av samhällslivet. Dessa arbeten har jag varvat med studier. Numera kan jag kalla mig både kulturvetare och bibliotekarie. Men min ambition var i första hand inget annat än att vidga vyerna. Jag ville vattna min trädgård. Ordet karriär fanns inte i min vokabulär. Men visst ville jag bidra till samhällets utveckling genom yrkesverksamhet inom mitt område. Så blev det inte. Det är ett nederlag. Orsaken gömmer sig någonstans i min personlighets bakvatten, i min egenskap av HSP.
 
Nu har det blivit ganska bra ändå. Jag har sent omsider hittat ett arbete där jag finner mig skapligt väl tillrätta och där jag vill stanna – åtminstone ett tag. Jag arbetar på en kulturinstitution i Göteborg. Där arbetar jag med att som handläggare besvara skriftliga forskarförfrågningar. I arbetet möter jag många människoöden ur historiens djup. Det ger fantasin vingar.
 
Med detta slutar jag min berättelse, kanske något abrupt. Mycket finns naturligtvis kvar att säga. Stora och viktiga områden är utelämnade. Mitt något förvirrade förhållande till kärleken t ex (jag blev vuxen väldigt sent på detta område). Jag gifte mig i alla fall, fick barn och skilde mig. Men det mest personliga får fortsätta att höra till min privata sfär.
 
Tack för ditt intresse och tålamod att läsa igenom hela denna (kanske alltför långa) epistel om mitt liv.