Jag vill gärna dela med mig av dagens krönika i Metro, skriven av Göran Greider som jag gillar. Han skriver mycket tänkvärt och intressant om livets villkor och skeenden. Följ länken här till artikeln i Metro:
Metro – Debatten krymper ner oss till skattebetalare
Förra året skrev jag en kolumn om en bok som utkom på engelska för snart ett år sedan. I dagarna har den kommit på svenska under titeln ”Jämlikhetsanden”.
En av de två författarna besökte Sverige i förra veckan och bokens budskap väcker stort intresse i en rad länder. Boken är full av kalla siffror som visar vad ojämlika samhällen gör med sina innevånare.
På område efter område – kriminalitet, jämställdhet, fetma, våld och mycket annat – visar det sig att problemen är värre i mer ojämlika samhällen, där inkomstskillnaderna är stora. Varför är det så? Vad är det ojämlikhet utlöser för reaktioner bland människor?
Författarnas grundtes är att vi är samhällsvarelser, ja, det viktiga är ”var vi befinner oss i relation till andra i vårt eget samhälle.” Människor kastar blickar på varandra och värderar varandra och det sker omedvetet och sekundsnabbt i mötet med andra. När status- och inkomstskillnaderna mellan människor är små känner vi oss lugnare.
När de växer och blir stora utlöser det stressreaktioner. Det har till exempel visat sig i svenska studier av unga skolflickor att de som har störst problem med statushets är de som kommer från hem med dåliga inkomster – men också de flickor som kommer från riktigt välbeställda hem. Bägge grupperna hamnar i en kamp för att bevara status och anseende, medan den stora gruppen däremellan – den grå massan – slipper mycket av statuspressen.
Under lång tid nu har färdriktningen i Sverige och de flesta samhällen gått mot ökad ojämlikhet. Boken Jämlikhetsanden är därmed dynamit. Jag tror att den stora poängen med den är att den hävdar att var och en av oss är beroende av alla andra. Jag läser den som ett motgift mot den valrörelse som precis dragit igång, där så ytterst litet handlar om grunderna för vårt samhälle.
Den politiska debatten tar ju ifrån oss rätten att vara samhällsvarelser och krymper ner oss till ingenting annat än skattebetalare. Särskilt i Alliansens retorik verkar det som om det bara är en sak som kan göra en människa lycklig – och det är sänkta skatter. Det blir ett mål i sig. Tyvärr vågar inte de rödgröna heller riktigt utmana denna sjukliga och direkt antisociala fixering vid skattesänkningar.
Det är inte bara andefattigt. Det är ett sätt att blunda för att var och en av oss är och vill vara medlem i ett samhälle. Och vi kan vara samhällsmedlemmar bara om vi känner att människors och klassers levnadsbetingelser inte skiljer sig för mycket från varandra.
Denna lilla vitsippa hittade jag på 
